Så här sa en god vän till mig som är 50

"Varför måste man känna sig gammal redan vid 50 på arbetsplatser, vi är ju fulla av livserfarenhet och huvudet är fortfarande gott även om kroppen börjar bli tung, sinnet e ju ungt än..."

Denna frågan fick jag.
Vad kan jag svara på den?

Samhället vi lever i idag är otroligt ungdomsfixerat. Idealen syns i medier och sträcker sig långt ner i 20-årsåldern. Vid en viss siffra anses man inte längre eftertraktad på arbetsmarknaden.
Kanske ges det en bild av äldre som förbrukade? Överskådligt kan vi se en smygande ålderism. Ålderism betyder diskriminering av ålder eller åldersgrupp, och den kan tolkas olika från individ till individ.

Några tolkningar från olika teoretiker:
- Medier: I tidningar på tv och i artistvärlden syns många unga som ideal, men andra åldrar börjar synas mer och mer.
- affärer med sina kroppsligt ungdomliga skyltdockor.
- Plastkirurgi handlar om att man vill stoppa de kroppsliga och biologiska åldersförändringarna, vilket ger ett sken av att det är fult att åldras.
- Pensionärer/seniorer/äldre i allmänhet ses som "friska åldringar" om de så länge som möjligt kan efterlikna medelålders.
- Att pensioneras kan även ses som en form av diskriminering, helt plötsligt vid en viss ålder utesluts du från en rad möjligheter i samhället, som du inte uteslutits från innan.
- De sociala förväntningarna, bilder av samhället kan verka diskriminerande: Äldre ses inte i normen som sexuellt aktiva eller sexuellt utsvävande, att gifta sig görs oftast i unga vuxenåren, och utan arbete blir man utan kollegor och besparingar minskar. Hand i hand med detta har vi ett stressamhälle, ju mer vi har i almenackan desto viktigare verkar vi vara, och vad händer om kalendern inte är uppbokad? Många människor, framförallt kan man se att män, identifierar sig med sitt arbete, vad händer då när arbetet tas ifrån deras vardag? - Identiteten?

Om ämnet ålderism intresserar kan ni läsa mer i:
Jönsson: Ålderdom som samhällsproblem
Tornstam: Åldrandets socialpsykologi
Stig Berg: Åldrandet, individ familj och samhälle


Eller så vill jag säga till min gode vän på 50 bast, att arbetsmarknaden är tung överallt idag, det blir vanligare att man jobbar deltid och jobbar på flera ställen, precis som i USA, "hustlin".
Det kan också vara relevant att vidga sina vyer, dvs. söka sig till andra arbetsområden som liknar det man redan har, i antingen kompetens eller tema.
Samtidigt går ett ordspråk:
"Det är inte lätt att vara gammal i dagens samhälle, men det är inte heller lätt att vara ung".
Tänk alla krav unga har på sig, att de ska ha uppnått så mycket så tidigt: Jobb, familj, bil, hund, framgång, trygghet, att vara någon som åstadkommit något viktigt, något bra att stoltsera med. Dessa idelistiska bilder tar ju död på oss alla!!! Så vad ska man då göra resten av livet? När man redan uppnått allt det där idealistiska? Fy, vilket tråkigt liv, det innebär ju i sådana fall att vår utveckling går utför ganska tidigt. Ja, vi är helt enkelt körda, misslyckade, korrupta, det finns ingen plats i samhället för 50+ eller 40+ eller 30+... Hör ni hur det låter, jätteknäppt.
Jag säger: Vi är bara människor, och vi är fullkomliga så som vi är oavsett ålder (även kön, etnicitet, sexuell läggning): mer om detta FULLKOMLIGA tema här: GoodDaySunshine, en alternativ livsstil.

Kan vi inte komma överens om nya sociala konstruktioner (samhälls bilder), där ålder inte är relevant. Vi bestämmer oss nu. Vi kan utgå från människan bakom, dennes karaktärsdrag, känsla, vilja och tycke?
Vi kan väl blanda ny och gammal kunskap i ett djupare förnuft, utan dessa sociala åldersrelaterade ramar, de är så himla tråkiga.
Vad säger ni? Ska vi?
Usch, jag börjar bli gammal... =)

För de som inte är så med i de tekniska svängarna så föreställer bilden nedan symbolen på en dator: på och av-knappen, på ett något föråldrat föremål =) - SYMBOLISKT.

"Är jag förbrukad eller mindre attraktiv på arbetsmarknaden?"


Var stark. Du är inte förbrukad, du är fullkomlig.
Jessica, din gode vän, 25.