Teaterfestivalen Lund
En liten reflektion som jag vill delge.
Jag var med på en Workshop av Äldrepedagogen Jenny Skoglund, som gick under namnet ”ÅLDRANDETS MÖJLIGHETER”. Workshopen gick ut på att delta i metoden ”Story Dialog metoden”.
Vi satt på Lilla teaterns scen i Lund, i två grupper á la sex personer. Vi hade helt olika bakgrunder men möttes på workshopen i samma syfte, att lyfta och prata om ett ämne som berörde oss alla mer eller mindre. Vi fick ett litet häfte att följa under Jennys vägledning och började ivrigt prata om Åldrandets alla svårigheter. Det var min upplevelse. Tanken var egentligen att se på Åldrandets möjligheter men på något sätt var det svårt för vår grupp att styra tankarna åt det hållet. Vårt diskuterade ämne kretsade kring hur man vill bo på äldre dagar, och vilken inverkan boendeformen har på en, om diskriminering, om tvånget att sluta arbeta, om personalens påverkan i hemtjänst och på äldreboenden, ensamhet och om hur man som personal kan bli avsnäst om man är för engagerad. Det var en kvinna som just fått höra detta av sin chef: ”Tagga ner ditt engagemang”. Vilken otrolig kränkning. Många kände igen sig, att man kan känna sig lite hämmad på sina arbetsplatser, och vi frågade oss – varför?
Efter en lång diskussion kom vi fram till att en persons engagemang ställer krav på andras engagemang, och vissa vill helt enkelt inte engagera sig, de stagnerar och nöjer sig så som det är.
Och här fick jag en liten insikt, att det är just det ”Äldrepedagog-tänket” inte gör, det nöjer sig inte, vi vill göra mer, göra större skillnad, påverka, förbättra, se det som fungerar när ingen annan gör det. Tack för insikten Jenny Skoglund*
och Åldrandets möjligheter är stora =)
Den andra upplevelsen var
PARA DORES FEMININAS, som kan ses ovan
CIA DE THEATRO FASE 3.
Föreställningen spelades endast för mig under tre minuter i världens minsta blackbox. Jag blev placerad i rummet, där var en spegel framför mig, jag kunde se mig själv. Det blev mörkt, musik sattes igång, ljuset dimmades på och i det grummliga ljuset kunde jag se en äldre kvinna i en vit klänning och med ett vagt leende snurrar hon sitt solparaply och går mot mig. Sen stannar hon och stirrar förnöjt in i mina ögon. Jag rös i hela kroppen. Det var som att hon såg igenom mig. Som att hon var jag, och att det var jag om sextio år. Jag log tillbaka. Hennes ögon sa: "jag vet vem du är för jag är du, vi är samma person". Hon började prata på portugisiska som jag inte förstår, men jag förstod ändå.