Gråt inte, de är inte värda det.
Hur ska jag kunna få ner detta till något konkret? Jag vill skrika inombords, dra mitt hår, skrika ut, få alla att lyssna, stanna upp och bejaka sig själva.
Det var en fruktansvärd APT. När vi sedan delas upp går jag till de avdelningsgrupper vilka har möten på olika håll. Det finns en anledning till att jag valde en avdelning sist. Men när det bara fanns det kvar, kunde jag inte annat än att ta en stol och slå mig ner i ringen. ”Har du något till mig på natten, eller?”, alla tittar upp och stannar blicken på mig. ”Nä, jag har inget speciellt, jag ska ju vara med på er anhörigträff, men annars inget”. ”Då skriver jag upp maten svarar en annan”, ”Jag äter ingen smörgåstårta, men ingen fara, tänk inte på mig, jag är vegetarian.” Tyst konstig stämning. Ett mummel och en diskussion bryter ut ”jag skulle aldrig kunna vara det”, ”det finns inget bättre än en saftig blodig biff”, ”jag skulle aldrig kunna vara det för jag hatar grönsaker”, ”fläskkarré är det godaste som finns”… mellan kommentarerna ser jag hur en av kvinnorna i personalgruppen väntar in en tystnad så att hon kan ställa frågan ”finns det någon speciell anledning till att du är det?” Hon ser sig omkring för att se om de andra undrar detsamma, det gör de. Allas blickar på mig åter. Märk noga att denna kvinna inte pratat med mig någon gång om annat än arbetsrelaterat och det har väl inte varit på en direkt kamratlig nivå. Jag vrider mig i stolen, jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag vill inte säga det jag säga gör, men jag gör det: ”Det har du inte med att göra”.
Nu i efterhand, kunde jag inte sagt istället ”men du som aldrig pratat med mig varför skulle jag dela en så djupt liggande värdering med dig inför denna grupp som så fast beslutet redan har fördomar om hur det är att äta vegetariskt”. Men fina ord kommer alltid efteråt. Efter mitt svar kände också hur jag blev värderad. Otroligt. Folk vet väl inte riktigt var de ska placera mig. Sarkastiska skämt passar sig inte heller med människor man inte känner som en bra Universitetslektor en gång lärde mig. Sarkastiska skämt används för att osynliggöra den frustration som finns i gruppen. Innan sarkastiska skämt måste man ha en relation först. Efter mitt svar vart jag ganska tyst, hon väntade sig kanske inte det svaret, samtidigt som att hon någonstans vill blottlägga mig, visa de andra vilken jäkla högkänslig primadonna jag är, arbetar som äldrepedagog, tror jag har huvudet över de andra, kultiverad och äter utan kött – Usch och fy så kan man ju inte vara. Efter tystnaden svarade en som gärna vill utge sig för att vara orädd, någon som kanske säger lite för mycket utan att tänka: ”Åh, ursäkta, blev du förnärmad (blick, blick)”… jag skruvade mig i stolen lite, ja, jo, det blev jag väl. Piken var tydlig: Jag är en ytterst känslig person. Så får en inte vara.
Denna arbetsplats är inte såsom Lunds Universitets doktorand studerande i retorik där 80 % är vegetarianer. Nej, det är en glömd arbetsplats. En arbetsplats som så ofta möter fördomar och kritik. Hårt arbetandes människor, ofta kvinnor som får ta mycket skit av de fördomar som kringligger äldreomsorg.
Jag är trött. Jag vill gråta. Men jag vill inte gråta idag igen jag håller tillbaka och sätter mig för att spela wartune med en klump i halsen.