Åldrande, Äldrepedagogik, Inspiration

Döden är ett ord som kan klinga sorgligt i mångas öron, men är ack så relevant att ta upp. Motsatsen till döden är livet, men vad som händer efter döden vet vi inget om. Kanske är det därför det är så skrämmande för oss och även tabubelagt. Döden är oundviklig, det är en av de få självklara saker som vi vet kommer drabba oss (Emilia Forsell, Äldres död).
Äldrepedagogprogrammet på Malmö högskola berör ämnet, mestadels för att förstå och kunna sätta sig in i hur de äldre och anhöriga har det som är nära döden. Förståelsen för olika ingångar till ämnet är av stor relevans för att möta många olika etniciteter, situationer och givetvis olika individer i omsorgen.

Äldrepedagogutbildningen belyser:

• Döendet: som biologisk, psykologisk och social process.
• Moralen (det moraliska handlandet, som kan kopplas till personal och anhörigas ageranden)
• Etiken (reflekterandet innan handlingen)
• Etiska dilemman (som ställer höga krav på personalen, för att finna en "rätt lösning"). Vad som är rätt och vad som är fel är inte alltid solklart. I vårt samhälle är patienternas integritet, självbestämande och autonomi nummer ett, men vad händer när andra människor klampar in och vill göra andra val när den äldre är nära slutet? Hur hanterar man sådana situationer egentligen?
  Här kommer vi också in på konsekvensetik, pliketik och utilitarism som handlar om att ge störst åtnjutande till flest antal människor (Arlebrink, 1999).
• Samtal om död, men den som kommer att dö, anhöriga och personal.
• Döden och döendet inom olika religioner: Kristendomen, Judendomen, Islam, Hinduimsen, Buddhimsen och sekter.
• Hjälp till dödshjälp: Eutansani.

Äldrepedagoger specialiserar sig inte på den medicinska eller biologiska biten, utan på  den sociala, psykologiska och även existentiella.
Fokuset ligger på hur man möter människan själsligt och medmänskligt och inte om vilken medicin som är bra för det ena eller det andra. Dock går man i kursen "Åldrandets problem och sjukdomar" inte bara in på döden, utan ytligt berör olika sjukdomar, och symtom för att kunna förstå, vägleda och stödja de äldre som lever i detta.

Hur man ser på döden är dock mycket olika hos oss alla. Synsättet skiljes genom vår religiösitet,  personliga erfarenheter och hela vår livssyn.
Döden kan komma plötsligt eller gå i en långsam process.
Den kan vara oväntad eller mycket väntad.
Den påverkar inte bara den som ska dö utan hela dess omgivning: anhöriga, personal med flera.
Arlebrink (1999) menar att när en människa dör, så dör en livshistoria med den.
Man blir påmind om att en människa som gått på denna jord inte kommer gå här mer. I alla fall inte i sin kroppsliga form.
Traditioner och sägner spelar in på våra bilder om döden. Efter det sista andetaget brukar tex. personalen öppna fönstret för att släppa ut själen.

Palliativ vård betyder lindrande vård, som går in när den kurativa eller botande vården inte längre hjälper. Omställningen kan vara av stor lättnad eller bidra till mycket ångest för berörda parter.
Palliativ vård ställer höga krav på det palliativa vårdteamet. Kommunikationen med anhöriga i detta är otroligt viktig. Som anhörig kan verkligheten kännas avlägsen och för att klara av all stress och ångest kan känslor förtryckas och bli till ett förnekande. Det är av stor relevans att personal informerar anhöriga att nu går det åt ett annat håll, och vad det innebär, "nu måste vi lindra, för att vi inte längre kan bota".

Döden kan också te sig påfrestande för personal. Ett stöd kan vara att prata med varandra och tillåta sig vara ledsen.

Historiska berättelser talar om hur grannarna gick hem till de som gått bort. Alla fick komma och ta farväl, och se den döde en sista gång, även små barn, det var naturligt då. Hur är det idag i jämförelse?

I dödsannonser kan vi titta på symbolik genom den förändring som skett av bilder. Bilder i Sverige syntes för en generation tillbaka nästan alltid med ett kors överst. Men idag kan vi se allt från, segelbåtar, duvor till böcker och symaskiner. Bilderna kan tolkas och berättar kanske hur människan tillbringade sin tillvaro eller vad den tyckte om.
Den sociala döden kan ibland drabba en indid hårdare än den kroppsliga.
Social död innebär att individen har en känsla för att den blir ihågkommen efter sin faktiska död. Den vill veta att den gjorde gott på jorden och betydde något. Några bra exempel är tex Elvis Presley, Marilyn Monroe och Michael Jackson, som stärkt sin sociala död väl, men även Olof Palme, Anna Lind och Lasse Brandeby. Dessa kommer bli väl ihågkomna och kommer kanske stå om i medier och tidsskrifter länge. Detta vet vi inte.

En guide i palliativ vård av Sahlgrenska Sjukhuset. (Informationen här är vägledande och rådgivande för dig som vill veta mer om döendet).
Döden och döendet av Arlebrink (1999) är en mycket omfattande bok.

Ur ett biologiska synsätt ges en teori om ett programmerat åldrande som ligger i våra gener, så kallade "dödsgener" som visar på hur länge en individ ska leva. Men detta är än bara en teori. (Olav Sletvold i Bondeviks: Geriatrik, 2005)
Om man ska tro på vad Olav säger så innebär vårt biologiska åldrande att vi slutar utvecklas vid 30 år, och därefter förlorar 0,5% av våra funktioner/år.
Äldrepedagogiken köper inte detta. Den tror att människans utvecklingen kan fortsätta länge därefter, men då utifrån mer psykologiska och sociala perspektiv. Äldrepedagoger väljer tillväxt framför förlust oavsett de biologiska förändringarna.
Sist, ett citat som väckt mycket uppmärksamhet hos mig från boken ovan, men skrivet av Inger Hilde Nordhus:
"Kan vi exempelvis betrakta åldrande och utveckling som två sidor av samma sak? Eller med andra ord, när slutar utvecklingen och när börjar åldrandet?"
Då tolkar jag detta som att Nordhus inte kan se att man kan utvecklas då man börjat åldras. Så då är det väl slut för oss alla vid 30 års ålder, ledsen att avslöja det för er, vi får helt enkelt slänga in handduken och hoppa... (*Ironi, och ifrågasättande, =) )
Jönsson (2007, Ålderdom som samhällsproblem) däremot tar upp en teori om att vårt åldrande börjar redan 9 månader innan födseln, vilket sätter sig helt emot påståendet här ovan. Den teorin klingar bättre i mina öron.

Ni är mycket välkomna att dela era erfarenheter, komma med synpunkter på inlägget eller bara berätta om er syn på döden och vad äldrepedagoger eller vad man som annan personal kan bidra med inom detta området? Jag undrar själv, hur fungerar det med anhörigstöd, har ni som jobbar med det uppföljning efter en närstående gått bort?
/Jessica Lindqvist