Socialpedagogik
Att arbeta med socialt utsatta människor sker ofta genom pedagogiska medel. Innebörden att klampa in i någons liv och få viss inverkan måste beaktas med stor tillförsikt. Som äldrepedagog är det må jag säga detta som ständigt kommit att diskuteras i Äldrepedagogprogrammet. Än mer är det tredje året i socialt arbete en fördjupning i att möta människor och förstå samhällets uppbyggnad. I höstas arbetade vi med handledning och om några veckor skriver vi vårt arbete för kandidatexamen i Socialt arbete. I all föränderlighet som nalkas i framtiden gick jag hårt in för att söka jobb. - Och jag fick ett! - Som Socialpedagog - Det psykosociala är det jag vill närma mig mer. Ofta mer än sällan har vänner kommit till mig när de haft svåra tider. Jag vet inte varför det blir så, om det är att för jag är djup som person, bra på att lyssna, kanske inte fördömande, kanske ser de mig som en ensam gnate utan någon att berätta vidare till, eller så är jag så anskrämligt missanpassad att jag om någon kan man dela tung skit med, jag vet faktiskt inte, men jag vet att jag trivs med människor som har ett djup, det finns en äkthet som jag kan sakna hos de som lever enbart i lätthet. Fördömande, är jag inte...?
När människorna står inför både sociala och psykiska farhågor sker förändring inom. Människan är otroligt anpassbar och har många fina verktyg att hantera svåra tider. Vi må trivas med bekvämligheter, värme, sol, bastu, köksö, dubbelsäng, badkar, sekelskifteslägenhet, välbetalt arbete och någon som älskar oss, men när det kommer till separationer, förlust av nära eller arbeten står vi framför stupet. Vi märker det inte men faller, vi vill inte, men vi faller ändå. Och vi faller hårt.
Ändå, när man ligger där på botten kan man blicka uppåt... mot solens strålar som når havsytan och sprider glitter. Vi ser att det lyser även om det är mörkt runtomkring oss, och kallt och vått, ingen bekvämlighet kan rädda oss nu, båten har tippat över i vågorna och vi sjunker.
Vi tror att vi för alltid ska vara fast i den stunden, när vi efter en tid ändrar anspråksnivå, vi ställer inte de krav vi brukade, vi nöjer oss med en kopp te och att vi kan känna vinden blåsa. Kanske blev du ovän med din bästa vän, förlorade din mamma eller känner en vällande kräkkänsla komma böljande när din partner berättar att hen legat med en annan. Ändå, när du sen ligger där på botten, tror att du ska gå på mediciner hela ditt liv, tror att du inte kommer uppleva kärleken igen, att du aldrig kan vara fri från drogerna, diagnoserna, utsattheten, bråken, ångesten, ensam och övergiven på äldre dar, tror att musik aldrig kan låta som musik i dina öron, det är då som det händer något inom dig. Du lyssnar inåt, bearbetar, gråter hukandes på ett toagolv, och det enda du vet riktigt säkert, det är att det du har att jobba med - det är dig själv. Så du tar dig upp. Du lär dig älska dig själv, du lär dig göra vad som är bra för att du ska trivas. Du säger nej, och vet att om denne är en vän på riktigt så är den kvar även då.
När människorna står inför både sociala och psykiska farhågor sker förändring inom. Människan är otroligt anpassbar och har många fina verktyg att hantera svåra tider. Vi må trivas med bekvämligheter, värme, sol, bastu, köksö, dubbelsäng, badkar, sekelskifteslägenhet, välbetalt arbete och någon som älskar oss, men när det kommer till separationer, förlust av nära eller arbeten står vi framför stupet. Vi märker det inte men faller, vi vill inte, men vi faller ändå. Och vi faller hårt.
Ändå, när man ligger där på botten kan man blicka uppåt... mot solens strålar som når havsytan och sprider glitter. Vi ser att det lyser även om det är mörkt runtomkring oss, och kallt och vått, ingen bekvämlighet kan rädda oss nu, båten har tippat över i vågorna och vi sjunker.
Vi tror att vi för alltid ska vara fast i den stunden, när vi efter en tid ändrar anspråksnivå, vi ställer inte de krav vi brukade, vi nöjer oss med en kopp te och att vi kan känna vinden blåsa. Kanske blev du ovän med din bästa vän, förlorade din mamma eller känner en vällande kräkkänsla komma böljande när din partner berättar att hen legat med en annan. Ändå, när du sen ligger där på botten, tror att du ska gå på mediciner hela ditt liv, tror att du inte kommer uppleva kärleken igen, att du aldrig kan vara fri från drogerna, diagnoserna, utsattheten, bråken, ångesten, ensam och övergiven på äldre dar, tror att musik aldrig kan låta som musik i dina öron, det är då som det händer något inom dig. Du lyssnar inåt, bearbetar, gråter hukandes på ett toagolv, och det enda du vet riktigt säkert, det är att det du har att jobba med - det är dig själv. Så du tar dig upp. Du lär dig älska dig själv, du lär dig göra vad som är bra för att du ska trivas. Du säger nej, och vet att om denne är en vän på riktigt så är den kvar även då.
Att möta dessa människor, människor som du och jag, där vi alla någongång hamnar, med alla dessa känslor, under omvälvande processer - det är socialpedagogik. Genom att se konsekvenser och ställa dig helt öppen för en annorlunda person än du själv och förstå att den måste finna sin egen väg och inte dina välbetrodda råd, det är socialpedagogik. Liksom äldrepedagogik som förklaras med oförståelig och distansierad terminologi som empowerment, autonomi, KASAM, ESL, MI, etiska dilemman och livslångt lärande. Det låter så fint där det står på pappret, men vad gör vi med dessa beteckningar egentligen? Och vad händer när en fjuttigt samtal genom lyssnande struktureras upp av en professionell och inför en individ (klient/brukare)? Det är socialpedagogik. Hur bemöter vi olika situationer som proffessionella, hur hanterar vi dem och vad händer när våra egna ingrodda värderingar blir synliga i detta arbete? Förståelsen för dessa frågor och reflekterandet, det är social- och äldrepedagogik och det är i mötena med människors liv det händer.
