En dag, en man och ålderism

Ibland hade vi temadagar på äldreboendet där jag var Äldrepedagog.
 
Just denna dag hade vi tänkt behandla ämnet ålderism, alltså åldersdiskrimineringens rätta benämning.
Tillsammans fikade vi i samlingssalen och jag inledde att berätta om min kandidatuppsats.
Det var intressant att situationella exempel kunde appliceras på de olika teorier. De äldre verkade också intresserade med sina "aha" och "okej - är det så det fungerar" samt "ja, jag visste det, jag har vetat det hela tiden!".
 
Forskare i området är ense om att ålderism är den mest socialt förbisedda formen av diskriminering. Att påpeka någon hudfärg eller sexualitet är inte okej, men ålder är annorlunda. Det är så vedertaget gängse att åldrande inte är något man vill. Det är som en tyst kunskap. En kunskap jag försöker göra synlig och visa på att såhär kan man också tänka med min längtan efter 35, 45, 55, 65, 75 osv...
 
Aldrig skulle jag vilja leva igenom 20-års åldern, ja, så brukar jag säga. Men när jag då står där en dag, och attityderna om ålder riktas mot mig - dvs. jag är inte helt välkommen till denna klubben eftersom jag är 65. Klarar jag då av trycket, lockar dessa blinda klubbar och Caféer mig ens?
 
Nä, jag tror inte det, det är ett dött lopp.
 
Hursomhelst.
 
Så hade vi en man på boendet. En underbar man som tog ord för sanning. Han skrek ofta på hjälp där han satt i sin rullstol, och vi försökte vara där för honom, starka känslor vällde upp för de livets förändringar som hade kommit, och vi försökte möta honom på olika sätt, finnas där när ångest blev som starkast vare sig det blev promenad, samtal, fika eller bara sitta där med honom, han ville inte sitta ensam.
 
Men just denna dag, hade han varit med på temadagen och diskuterat ålderism. På eftermiddagen ropade han: "Hjälp mig, hjälp mig, Hjälp Hans Svensson, det här är åldersdiskriminering!!!" (namnet är en synonym). Jag kunde inte låta bli att le. En undersköterska sneglade på mig med en skämtsam blick, o sa: "Jessica, vad är det du lär dom". Det hela slutade med att vi tre, jag, undersköterskan och Hans skrattade tillsammans och pratade vidare om ålderism medans vi fikade. Temadagen hade uppnått sitt syfte.
 
Och varje gång jag såg Hans så mindes jag den diskussion vi nu hade gemensam, en fin grund för vår relation.
 
 Ålder