Åldrande, Äldrepedagogik, Inspiration

Jo.

Det är 2013. En snurrande värld omkring mig, det händer så mycket.

Jag går på gatan i en storstad med min älskade. Vi håller varandra hårt om handen. Vi såg nyss en film, och en till innan den och denna dag lyser ingen sol, men det blåser, och jag och min älskling vill ut och andas liv.
Det var inte alltför längesen jag och min älskling träffades. Men nu har vi gjort det och jag känner mig otroligt glad.

 

Vi går på en huvudgata. Bryr oss inte om de blickar som då och då kastas mot oss. Förvridna ansikten. Jag förstår inte. Jag har aldrig förstått. Hur kan de veta. De har ingen aning. Jag älskar hen så. Även fast tiden säger att hen levt längre än mig. Ganska mycket längre. Men vad spelar det för roll ändå?

 

Vi går på gatan. Jag sneglar åt ena hållet och ser ett par, hen är mörk och den andre är ljus, de kysser varandra. Var det inte typ på 60-alet som det vart helt oacceptabelt att dessa visat sig öppet på gatan så, tänker jag. Men vi då? Varför kan jag inte få hålla min älskling? Min älskling fyller mig upp, jag känner att jag lever, lever igen. Jag var borta ett tag, trodde aldrig jag skulle le åt livet igen, men min älskling ler med mig och jag ler mer.

 

Jag ser inte det de andra ser. Min älskling har krympt. Min älskling har smala stigar utefter ögat, tyngre ögonbryn och skrumpna läppar. Min älskling var eftertraktad Casanova 1960. Men det var då, men det spelar ingen roll för jag älskar älsklingen så.

Jag har aldrig förr träffat någon som uppfyller mig så som min älskling gör.

De kan tänka vad de vill men kommer de nånsin förstå?

 

Vad har ålder med saken att göra när vi pratar kärlek?

 

=) >> what´s age got to do with it? <<