Åldrande, Äldrepedagogik, Inspiration

Professionaliseringen av äldrepedagoger utvecklas sakta men säkert. Vi ser allt fler arbetsannonser där man söker en högskoleutbidlad äldrepedagog och eller ky-utbildad. Annonsernas titlar är i bland dolda i passande arbetsuppgifter för såväl äldrepedagoger, socionomer, andra social-arbetare, folkhälsovetare och psykiska omvårdare etc. Det framkommer tämligen individuellt vilket jobb en söker och inte helt bestämt av utbildning.

 

Dock är det alltfler annonser som söker äldrepedagoger som aktivitetsansvarig, en lekmannamästare för äldre. Låt mig nu jämföra den vård och omsorg som rör icke-äldre med äldre. Som psykiskt funktionshindrad, kan du få bistånd om ett särskilt boende med specillt utbildad personal. Du bor i en lägenhet, i ett kollektiv ofta med ett allmänt samlingsrum och kök. Dessutom ett eget kök eller kokvrå. Personal finns tillgänglig 24 timmar om dygnet. Och färre "klienter" per arbetande personal. I äldreomsorgen handlar det om den konceptuella definitionen av att vara vårdtagare. Ibland knackar man inte på dörrar. Ofta inte heller diskuterar personalen hur man bäst kan möta individen med respektfulla resonemang för dess person, en skillnad mellan omsorg om äldre och icke-äldre finns. I allrummet syns stimulerande spel, tavlor, filtar, kuddar, ljus och ikea-möbler, på äldreboenden kanske rummet liknar vänterummet till doktorn. Självklart syns de exempel som tilltagit reminiscens och skapar nostalgotek.

Låt mig skriva en masteruppsats för att "bevisa" något som många säkert resan vet, äldre "bör" ställa lägre krav på omsorgen än icke-äldre. Man ska vara glad att man överhuvudtaget får någonstans att bo med någon som tittar till en. Det är kanske inte heller så dåligt. Jag svartmålar och lyfter eländesperspektivet, samtidigt som kandidatuppsatsen jag skrev om ålderism indikerar på att äldre är de som riskerar att möta ålderism mer än icke-äldre. Äldre får oftare behandling i form av medicin, medan yngre oftare får psykoterapi. Att vara äldre ger ett så kallat socialt accepterat men ack begränsande handlingsutrymme, så kallat age grading eller social klock. Man ska agera så att det passar ens ålder, annars kommer omgivningen reagera negativt på detta. Även att fråga om någons ålder, och svara på detta med: "jag skulle aldrig tro att du är så gammal", betäcknas som negativ ålderism eftersom det konfirmerar att åldrandet är något dåligt, som man ska hålla sig ifrån. Detta kan för många skapa en self-body dualism. En splittring mellan kropp och själv. Individen önskar att kroppen vore som förr, baserat på samhällets föreställningar om åldrande, samtidigt som sinnet vill se framåt. En split som gör att individen hamnar i ett statiskt tillstånd.

 

I det stora hela kan vi komma ner till behoven människor har. Maslows behovshierarki indikerar på att individer som inte känner sig trygga inte kan uppnå de högre stegen av behov, såsom självförverkligande.

 

Synen på åldrande och äldre är inte regnbågsfärgad idag. Snarare en mörkare nyans.

 

Att acceptera sitt åldrande är att acceptera hela sig så som en är.

 

Därför måste vi förstå att vara äldrepedagog inte enbart handlar om att sätta till verket aktiviteter då det ligger så mycket mer bakom.

Mer om detta kommer.

 

Kram till oss åldrande gnotar.