Gråt inte, de är inte värda det.

Hur ska jag kunna få ner detta till något konkret? Jag vill skrika inombords, dra mitt hår, skrika ut, få alla att lyssna, stanna upp och bejaka sig själva.

 

Det var en fruktansvärd APT. När vi sedan delas upp går jag till de avdelningsgrupper vilka har möten på olika håll. Det finns en anledning till att jag valde en avdelning sist. Men när det bara fanns det kvar, kunde jag inte annat än att ta en stol och slå mig ner i ringen. ”Har du något till mig på natten, eller?”, alla tittar upp och stannar blicken på mig. ”Nä, jag har inget speciellt, jag ska ju vara med på er anhörigträff, men annars inget”. ”Då skriver jag upp maten svarar en annan”, ”Jag äter ingen smörgåstårta, men ingen fara, tänk inte på mig, jag är vegetarian.” Tyst konstig stämning. Ett mummel och en diskussion bryter ut ”jag skulle aldrig kunna vara det”, ”det finns inget bättre än en saftig blodig biff”, ”jag skulle aldrig kunna vara det för jag hatar grönsaker”, ”fläskkarré är det godaste som finns”… mellan kommentarerna ser jag hur en av kvinnorna i personalgruppen väntar in en tystnad så att hon kan ställa frågan ”finns det någon speciell anledning till att du är det?” Hon ser sig omkring för att se om de andra undrar detsamma, det gör de. Allas blickar på mig åter. Märk noga att denna kvinna inte pratat med mig någon gång om annat än arbetsrelaterat och det har väl inte varit på en direkt kamratlig nivå. Jag vrider mig i stolen, jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag vill inte säga det jag säga gör, men jag gör det: ”Det har du inte med att göra”.

 

Nu i efterhand, kunde jag inte sagt istället ”men du som aldrig pratat med mig varför skulle jag dela en så djupt liggande värdering med dig inför denna grupp som så fast beslutet redan har fördomar om hur det är att äta vegetariskt”. Men fina ord kommer alltid efteråt. Efter mitt svar kände också hur jag blev värderad. Otroligt. Folk vet väl inte riktigt var de ska placera mig. Sarkastiska skämt passar sig inte heller med människor man inte känner som en bra Universitetslektor en gång lärde mig. Sarkastiska skämt används för att osynliggöra den frustration som finns i gruppen. Innan sarkastiska skämt måste man ha en relation först. Efter mitt svar vart jag ganska tyst, hon väntade sig kanske inte det svaret, samtidigt som att hon någonstans vill blottlägga mig, visa de andra vilken jäkla högkänslig primadonna jag är, arbetar som äldrepedagog, tror jag har huvudet över de andra, kultiverad och äter utan kött – Usch och fy så kan man ju inte vara. Efter tystnaden svarade en som gärna vill utge sig för att vara orädd, någon som kanske säger lite för mycket utan att tänka: ”Åh, ursäkta, blev du förnärmad (blick, blick)”… jag skruvade mig i stolen lite, ja, jo, det blev jag väl. Piken var tydlig: Jag är en ytterst känslig person. Så får en inte vara.

 

Denna arbetsplats är inte såsom Lunds Universitets doktorand studerande i retorik där 80 % är vegetarianer. Nej, det är en glömd arbetsplats. En arbetsplats som så ofta möter fördomar och kritik. Hårt arbetandes människor, ofta kvinnor som får ta mycket skit av de fördomar som kringligger äldreomsorg.

 

Jag är trött. Jag vill gråta. Men jag vill inte gråta idag igen jag håller tillbaka och sätter mig för att spela wartune med en klump i halsen.

Kluvet - Äldrepedagoger i Äldreomsorg

Frågan för mig är: När går Äldrepedagogerna in på gränsen till yrke inom äldreomsorg, eller är det alltid äldreomsorg om man jobbar med äldre (även som äldreombud eller tjänst på mötesplatser)? Hur påverkar det titeln äldrepedagog att röra sig inom vården, när det inte är vårt huvudsakliga fokus?
Vad jag förstår av äldrepedagogutbildningen, Malmö högskola så borde äldrepedagoger vara utanför den vårdande äldreomsorgens ramar. Problemet är att det finns inga jobb/ inga pengar på annat håll. Eller?
En tanke om Bodil Jönssons inlägg på Föreningen Äldrepedagogernas hemsida:

"Uppmärksamma äldrepedagogikens möjligheter att hjälpa till att aktivera också det inre. Den har så mycket att erbjuda, inte bara för de yttre handlingarnas skull utan också för det immateriella i sig. Det är utmärkt bra att hålla sig fysiskt vital, det har påtagliga medicinska effekter, och det är bra med en aktiverande pedagogik för det yttre. Men kanske skulle alla parter (och omvärlden) vinna på att än mer uppmärksamma pedagogikens roll för att stötta den berörda människans årsringsintegration?”

För mig handlar äldrepedagogiken om just det inre. Det största som sker i mötet mellan mig och en äldre är det som händer inom mig och förhoppningsvis också den äldre.
Jag och tre klasskamrater har just skrivit en handlingsplan om en intervention för rullstolsburna äldre. Tanken är inte att vi ska utföra sjukgymnastik med dessa äldre, aktivera dem, och projicera önsketänkande, försöka få de äldre att tillhöra någon mer aktiv yngre generation, utan vi vill stödja dessa äldre på alla sätt möjliga. Med vår undersökning av artiklar och forskning har vi funnit att rullstolsburna är mycket utsatta för risker på många plan, eller rättare sagt alla plan än vad andra icke rörelsehindrade är.
Varför begränsa äldrepedagoger? Varför inte se hela relevansen, alla möjligheter, vem har sagt att vi bara aktiverar det yttre, eller är detta ett missförstånd - tror man att äldrepedagoger endast ska "aktivera"?
Kan meddela att vi även läst om aktivitets-teorin och disengagemangsteroin, som spräcker alla bubblor om att äldre ska vara eller göra på ett visst sätt för att passa in i en fin ram för att göra resten av samhället lite gladare. (Läs kursplanen om Äldres Livsvillkor)
Ojojoj... då är det lååååångt kvar på vägen, om vi äldrepedagoger endast är till för att aktivera det yttre. Hjälp oss växa istället, varför stoppa in i fack?
För den som satt sig in i utbildningens kurslitteratur så ligger mycket i det psykosociala, dvs. vad händer inom en äldre när den blir sedd som en hel människa, känslor, tankar, och hur kan vi förstå, och framförallt - HUR KAN VI STÖTTA? (Utan att generalisera alla individer)
Det handlar om ett förhållningssätt gentemot människor, men specifikt att kunna sätta sig in genom empati i en äldres situation.



Sätt dig in i den äldre hjälpbehövarens situation

För äldre med nya hjälpbehov träder ett omvårdnadssystemet in. En ny era börjar i den äldres liv, något nytt, som troligen inte liknar något tidigare i livet. En era där människor kommer mer nära inpå den äldres liv, fysiskt, men också psykiskt, vare sig det är i den äldres egna hem eller i någon annan boendeform. I mötet med vårdpersonal kan det ligga mycket känslor och makt.
Rent objektivt får en äldre individ "spotlights-en" på sig pga sin sjukdom, dvs det sjuka syns, eller individen blir sedd pga sitt hjälpbehov eller sin sjukdom. Vårdpersonal träder in, plåstrar, lägger om, smörjer, stödjer och kan även fylla en äldres vardag med ett brett socialt utbyte. Objektet i framställningen blir synlig ur en etnologs ögon. Mer om detta kan ni läsa i denna artiekl: Janusansiktet, Finnur Magnússon, 1996.

Det kan vara en glädje när vårdpersonalen kommer in. Det kan också vara en frustration eller oro, eller i princip vad som helst som kan upplevas av en människa.

Att bli medveten om vilken roll man spelar i den äldres liv när man jobbar i omsorgen är mycket relevant. Hur påverkar jag, hur påverkar jag inte, kan jag påverka positivt och hur ska jag då gå tillväga? Vad bör jag inte påverka, och varför? Vilken makt har jag i den äldres liv, hur använder jag denna makten positivt?

Vartenda val jag gör som omsorgspersonal påverkar. Mitt förhållningssätt speglar den människsyn jag har, på gott och på ont. Mina föreställningar eller fördomar träder fram i mina handlingar gentemot individen, oavsett om jag vill det eller ej.

Ovan beskrivna kan jag sätta in i ett pedagogiskt sammanhang. Hur kan vi som personer och omsorgspersonal förstå äldre? När vi reflekterar som ovan, ökar vi inte chanserna till god kvalitét i omsorgen? Mer om Äldrepedagogik här.
(Läs om Omsorgsrationalitet av Kari Waerness, dvs. Om relationen mellan omsorgstagaren och omsorgsgivaren)