Gråt inte, de är inte värda det.

Hur ska jag kunna få ner detta till något konkret? Jag vill skrika inombords, dra mitt hår, skrika ut, få alla att lyssna, stanna upp och bejaka sig själva.

 

Det var en fruktansvärd APT. När vi sedan delas upp går jag till de avdelningsgrupper vilka har möten på olika håll. Det finns en anledning till att jag valde en avdelning sist. Men när det bara fanns det kvar, kunde jag inte annat än att ta en stol och slå mig ner i ringen. ”Har du något till mig på natten, eller?”, alla tittar upp och stannar blicken på mig. ”Nä, jag har inget speciellt, jag ska ju vara med på er anhörigträff, men annars inget”. ”Då skriver jag upp maten svarar en annan”, ”Jag äter ingen smörgåstårta, men ingen fara, tänk inte på mig, jag är vegetarian.” Tyst konstig stämning. Ett mummel och en diskussion bryter ut ”jag skulle aldrig kunna vara det”, ”det finns inget bättre än en saftig blodig biff”, ”jag skulle aldrig kunna vara det för jag hatar grönsaker”, ”fläskkarré är det godaste som finns”… mellan kommentarerna ser jag hur en av kvinnorna i personalgruppen väntar in en tystnad så att hon kan ställa frågan ”finns det någon speciell anledning till att du är det?” Hon ser sig omkring för att se om de andra undrar detsamma, det gör de. Allas blickar på mig åter. Märk noga att denna kvinna inte pratat med mig någon gång om annat än arbetsrelaterat och det har väl inte varit på en direkt kamratlig nivå. Jag vrider mig i stolen, jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag vill inte säga det jag säga gör, men jag gör det: ”Det har du inte med att göra”.

 

Nu i efterhand, kunde jag inte sagt istället ”men du som aldrig pratat med mig varför skulle jag dela en så djupt liggande värdering med dig inför denna grupp som så fast beslutet redan har fördomar om hur det är att äta vegetariskt”. Men fina ord kommer alltid efteråt. Efter mitt svar kände också hur jag blev värderad. Otroligt. Folk vet väl inte riktigt var de ska placera mig. Sarkastiska skämt passar sig inte heller med människor man inte känner som en bra Universitetslektor en gång lärde mig. Sarkastiska skämt används för att osynliggöra den frustration som finns i gruppen. Innan sarkastiska skämt måste man ha en relation först. Efter mitt svar vart jag ganska tyst, hon väntade sig kanske inte det svaret, samtidigt som att hon någonstans vill blottlägga mig, visa de andra vilken jäkla högkänslig primadonna jag är, arbetar som äldrepedagog, tror jag har huvudet över de andra, kultiverad och äter utan kött – Usch och fy så kan man ju inte vara. Efter tystnaden svarade en som gärna vill utge sig för att vara orädd, någon som kanske säger lite för mycket utan att tänka: ”Åh, ursäkta, blev du förnärmad (blick, blick)”… jag skruvade mig i stolen lite, ja, jo, det blev jag väl. Piken var tydlig: Jag är en ytterst känslig person. Så får en inte vara.

 

Denna arbetsplats är inte såsom Lunds Universitets doktorand studerande i retorik där 80 % är vegetarianer. Nej, det är en glömd arbetsplats. En arbetsplats som så ofta möter fördomar och kritik. Hårt arbetandes människor, ofta kvinnor som får ta mycket skit av de fördomar som kringligger äldreomsorg.

 

Jag är trött. Jag vill gråta. Men jag vill inte gråta idag igen jag håller tillbaka och sätter mig för att spela wartune med en klump i halsen.

Min nuvarande arbetsplats i Region Gotland

Jag är så glad. Jag har för första gången i mitt liv upplevt en arbetsplats jag trivs väldigt bra på. Personalklimatet är underbart, stöttande. Det finns en enorm acceptans för allas olikheter, och ett mod att tala och reflektera kring det hela. Man pratar om känslor - wow! Klimatet präglas av ett lugn, ett "is i magen-tänk" och man pratar om klienterna och arbetskollegorna med respekt och ödmjukhet. Jobbade 8-21 i förrigår, började 8 igår och jobbade dygnspass till nu och det känns så bra. Jag hoppas att ni där ute får uppleva något liknande någon gång, och jag hoppas innerligt att jag kommer finna en liknande arbetsplats när jag återkommer till skåne. Sen är det inte bara guld och gröna skogar. En i nuvarande personalteamet har "gått in i väggen" som man kallar det. Men alla hanterar detta med acceptans och förståelse, varken dömande, nedtryckande eller självstupande. En balansgång är det, en skör tråd att balansera på... som alla upprätthåller. Tack för detta guldkorn.

Plockade med mig blommor påvägen hem från jobbet dessutom, ängsblommor och grönska överallt som får tala för sig självt gör det hela lite bättre, gör det inte?
Almedalsveckan börjar på söndag, vilket märks då pojkvännen arbetar 7.00-02.00, jag ska undersöka om spåren från äldreåret 2012 finns kvar. Vad kommer Maria Larsson säga på söndag?
Det återstår att se.
 
Kram.
 
 

Socialpedagogik

Att arbeta med socialt utsatta människor sker ofta genom pedagogiska medel. Innebörden att klampa in i någons liv och få viss inverkan måste beaktas med stor tillförsikt. Som äldrepedagog är det må jag säga detta som ständigt kommit att diskuteras i Äldrepedagogprogrammet. Än mer är det tredje året i socialt arbete en fördjupning i att möta människor och förstå samhällets uppbyggnad. I höstas arbetade vi med handledning och om några veckor skriver vi vårt arbete för kandidatexamen i Socialt arbete. I all föränderlighet som nalkas i framtiden gick jag hårt in för att söka jobb. - Och jag fick ett! - Som Socialpedagog - Det psykosociala är det jag vill närma mig mer. Ofta mer än sällan har vänner kommit till mig när de haft svåra tider. Jag vet inte varför det blir så, om det är att för jag är djup som person, bra på att lyssna, kanske inte fördömande, kanske ser de mig som en ensam gnate utan någon att berätta vidare till, eller så är jag så anskrämligt missanpassad att jag om någon kan man dela tung skit med, jag vet faktiskt inte, men jag vet att jag trivs med människor som har ett djup, det finns en äkthet som jag kan sakna hos de som lever enbart i lätthet. Fördömande, är jag inte...?

När människorna står inför både sociala och psykiska farhågor sker förändring inom. Människan är otroligt anpassbar och har många fina verktyg att hantera svåra tider. Vi må trivas med bekvämligheter, värme, sol, bastu, köksö, dubbelsäng, badkar, sekelskifteslägenhet, välbetalt arbete och någon som älskar oss, men när det kommer till separationer, förlust av nära eller arbeten står vi framför stupet. Vi märker det inte men faller, vi vill inte, men vi faller ändå. Och vi faller hårt.
Ändå, när man ligger där på botten kan man blicka uppåt... mot solens strålar som når havsytan och sprider glitter. Vi ser att det lyser även om det är mörkt runtomkring oss, och kallt och vått, ingen bekvämlighet kan rädda oss nu, båten har tippat över i vågorna och vi sjunker.
Vi tror att vi för alltid ska vara fast i den stunden, när vi efter en tid ändrar anspråksnivå, vi ställer inte de krav vi brukade, vi nöjer oss med en kopp te och att vi kan känna vinden blåsa. Kanske blev du ovän med din bästa vän, förlorade din mamma eller känner en vällande kräkkänsla komma böljande när din partner berättar att hen legat med en annan. Ändå, när du sen ligger där på botten, tror att du ska gå på mediciner hela ditt liv, tror att du inte kommer uppleva kärleken igen, att du aldrig kan vara fri från drogerna, diagnoserna, utsattheten, bråken, ångesten, ensam och övergiven på äldre dar, tror att musik aldrig kan låta som musik i dina öron, det är då som det händer något inom dig. Du lyssnar inåt, bearbetar, gråter hukandes på ett toagolv, och det enda du vet riktigt säkert, det är att det du har att jobba med - det är dig själv. Så du tar dig upp. Du lär dig älska dig själv, du lär dig göra vad som är bra för att du ska trivas. Du säger nej, och vet att om denne är en vän på riktigt så är den kvar även då.
Att möta dessa människor, människor som du och jag, där vi alla någongång hamnar, med alla dessa känslor, under omvälvande processer - det är socialpedagogik. Genom att se konsekvenser och ställa dig helt öppen för en annorlunda person än du själv och förstå att den måste finna sin egen väg och inte dina välbetrodda råd, det är socialpedagogik. Liksom äldrepedagogik som förklaras med oförståelig och distansierad terminologi som empowerment, autonomi, KASAM, ESL, MI, etiska dilemman och livslångt lärande. Det låter så fint där det står på pappret, men vad gör vi med dessa beteckningar egentligen? Och vad händer när en fjuttigt samtal genom lyssnande struktureras upp av en professionell och inför en individ (klient/brukare)? Det är socialpedagogik. Hur bemöter vi olika situationer som proffessionella, hur hanterar vi dem och vad händer när våra egna ingrodda värderingar blir synliga i detta arbete? Förståelsen för dessa frågor och reflekterandet, det är social- och äldrepedagogik och det är i mötena med människors liv det händer.