Vem ska laga mat idag... kärlek och sånt

En god vän till mig berättade om sina farföräldrar.
 
När de båda pensionerats sa farmorn till farfarn:
"Du, nu har jag lagat mat till dig i 50 år, så nu får du laga mat till mig"...
 
Detta var mycket intressant och jag läste vidare om temat och fann studier som visade ett annat spår:
att en del äldre kvinnor tröttnar på att "ta hand" om sina män, så de väljer att bo med en kvinna och skiljer sig. Genom samhället vi idag lever i där vi har möjlighet att välja... köns heteronorm samt åldersnormer luckras upp och kärlek mellan olika sorters kategorier blir möjligt, så kallas olika intersektioner. Dessutom kan de då vara skönt att få bo med en partner som tar lika stort ansvar i hemmet som den själv. Detta ställer ju då krav på männen som tidigare inte donat så som kvinnor. Sen finns det såklart de relationer som är jämställda eller att man hittar bestyr som passar ens relation. Dvs. jag diskar, du lagar mat...
 
I hemtjänsten träffade jag en äldre kvinna som levt genom tre äktenskap, hon berättade att "gubbarna bara dör o dör". Hon sa att hon gett upp kärleken, att hon inte orkade gifta sig mer (giftermål var liksom lag för henne), nu nöjde hon sig med att gå till dansen och få yngre och glädjande manliga sällskap, utan giftermål, och så slapp hon tvätta till dem.
 
En annan kvinna berättade att när hennes man dog på 1980-talet, så dog någonting inombords. Hon skulle aldrig kunna se sig med någon annan, hon sa att hon hade känt sig otrogen.
 
Det finns många sätt att "göra kärlek" och "göra jämställdhet" på äldre dagar...
 
Hur gör ni?
 
& vilka historier bär du med dig?
 
Tips på läsning om temat, Linn Sandberg och hennes forskning om äldre män och sexualitet samt gerotranscendensen
 
Se forskarna berätta här igenom detta projektet och filmen Leva livet - Länge
 
Trailern om Steinar här
 
 
 

Berättelse - Min älskling.

Jo.
Det är 2013. En snurrande värld omkring mig, det händer så mycket.
Jag går på gatan i en storstad med min älskade. Vi håller varandra hårt om handen. Vi såg nyss en film, och en till innan den och denna dag lyser ingen sol, men det blåser, och jag och min älskling vill ut och andas liv.
Det var inte alltför längesen jag och min älskling träffades. Men nu har vi gjort det och jag känner mig otroligt glad.
 
Vi går på en huvudgata. Bryr oss inte om de blickar som då och då kastas mot oss. Förvridna ansikten. Jag förstår inte. Jag har aldrig förstått. Hur kan de veta. De har ingen aning. Jag älskar hen så. Även fast tiden säger att hen levt längre än mig. Ganska mycket längre. Men vad spelar det för roll ändå?
 
Vi går på gatan. Jag sneglar åt ena hållet och ser ett par, hen är mörk och den andre är ljus, de kysser varandra. Var det inte typ på 60-alet som det vart helt oacceptabelt att dessa visat sig öppet på gatan så, tänker jag. Men vi då? Varför kan jag inte få hålla min älskling? Min älskling fyller mig upp, jag känner att jag lever, lever igen. Jag var borta ett tag, trodde aldrig jag skulle le åt livet igen, men min älskling ler med mig och jag ler mer.
 
Jag ser inte det de andra ser. Min älskling har krympt. Min älskling har smala stigar utefter ögat, tyngre ögonbryn och skrumpna läppar. Min älskling var eftertraktad Casanova 1960. Men det var då, men det spelar ingen roll för jag älskar älsklingen så.
Jag har aldrig förr träffat någon som uppfyller mig så som min älskling gör.

De kan tänka vad de vill men kommer de nånsin förstå?
 
Vad har ålder med saken att göra när vi pratar kärlek?
 
=) >> what´s age got to do with it? <<